Ukna

Ukna är en småort i Västerviks kommun och kyrkby i Ukna socken, belägen i kommunens nordvästra hörn. Namnet Ukna kommer från ordet ”ukn” som syftar på en höjdrygg där den gamla kyrkan låg. Det nuvarande namnet fastställdes år 1942. 

I Ukna finns en kyrka, förskola, idrottshall, bygdegård och livsmedelsbutik. 

Smurfboet är en naturnära förskola som omges av skogar, åkrar och berg med Tjustleden intill. I dagsläget går omkring tio barn på förskolan men här finns även verksamhet liknande fritidshem för elever under morgon och eftermiddag.

Ett omtyckt utflyktsmål är Ukna Kyrkoruin som är rester av en medeltida kyrka. Den medeltida kyrkan var troligen en ruin redan när den nya kyrkan byggdes på 1830-talet. Strax utanför Ukna ligger även Stenebo storgruva – en historisk plats där du än i dag kan utforska och gå in i den gamla gruvgången. Vid ett besök rekommenderas tåliga och oömma kläder, vattentäta skor samt ficklampa. Det går att gå upprätt inne i gruvan, men vissa parter är både mörka och trånga. 

Dalgångens natur, kyrkans betydelse och gruvans arv

Ukna ligger i en vacker dalgång - Uknadalen som har formats av sprickor i berget. Genom dalen rinner vatten som mynnar ut i Storsjön och fortsätter vidare mot Syrsan i Västra Eds socken. Det här vattensystemet tros ha fungerat som en gammal färdväg och transportled mellan havet och trakterna runt Linköping. 

Mellan åren 1831 och 1836 uppfördes en ny kyrka i Ukna – en rymlig kyrka i tegel med ett torn av sten. Den första gudstjänsten hölls hösten 1836 och kyrkan blev snabbt en naturlig samlingsplats för bygdens invånare. År 1955 invigdes församlingshemmet som stöd till kyrkans verksamhet. Under följande årtionden användes byggnaden bland annat som bibliotek, fritids- och barnverksamhet och plats för traditioner som midsommarfirande, valborg och hembygdsdagar. Den 1 juli år 2017 övergick byggnaden till Ukna Hembygdsförening och fick sitt nuvarande namn: Ukna Hembygdshus. 

Utanför Ukna ligger Stenebo storgruva, en 90 meter djup gruva från 1600-talet. Gruvan finns i ett berg som består av grå och svart hälleflinta med gnejsstruktur. Malmen var relativt fattig, men lätt att bryta och förekom i stora mängder. Järnbrytningen gick upp och ner genom århundradena, men natten den 17 juni år 1875 inträffade ett stort ras efter lång tids hårddrift och säkerheten som sattes åt sidan. Lyckligtvis omkom inga gruvarbetare, men raset blev slutet för gruvdriften.